Sedan 1996 har jag i omgångar pendlat till o från NÄL i Trollhättan efter operationen jag gjorde där i oktober 1996.
Senast idag den 29 april 2009.
Det har också varit en resa mellan höga berg och djupa dalar. Skillnaden däremellan låg på 60 kg när det ville sig väl.
Sist jag var en sväng i Trollhättan, för ung. 4 veckor sedan, diskuterade sköterskan o jag lite om allt möjligt.
Hon frågar alltid om hur Mats och barnen mår, vilket jag tycker är roligt. Hon har ju trots allt känt mig längre än Mats och varit med på hela svängen ang. förlovning, hus, bröllop, barn osv. Och det var under detta samtal som jag insåg, jag orkar inte kämpa längre…
Nu har jag hållit på med detta sedan jag inte minns när. Första gången med mammas bestämda hand i en ålder av… 6 år tror jag, sedan på egen hand med alla slag olika metoder och till sist med operation i 1996 då.
Operationen är väl den som har gett bäst och längst resultat, om man kan kalla självsvält för bra. Men någonstans på vägen så brast även det. För man tror man är stark nog och kan handtera det på egen hand.
Att jag är en matmissbrukare och en bulimiker, till följd av operationen, är ju nått jag innerst inne vetat om länge. Men nu orkar jag inte mer.
Orkar inte kämpa för någon jag inte är, eller kan bli. Varken fotomodell eller ens nått i närheten. Jag har lagt minst 25 år av mitt liv på detta, mer eller mindre 100%-igt hela tiden. Nu räcker det…
Så här är jag, ”take it or leave it”, överviktig eller ej… Jag lever ett rikt liv med två underbara barn och en man som älskar mig. Arbetskamrater som jag trivs med, ett blått hus nära vattnet och många vänner + nära o kära runt mig på alla kanter. Och det är inte alla som har det.
Mår kroppen bra av detta beslut? Nja, kan jag nog inte tänka mig, men än så länge är jag uppegående i alla fall. Och mår jag bra, så mår kropp och själ bra.
/Marianne
4 kommentarer:
Marianne - jag älskar dig!!!!!
Vilken styrka - du är underbar.
Jag förstår hur du tänker... själv har man tänkt i samma banor jag vet inte HUR många gånger. Är det rättvist mot en själv att aldrig vara nöjd med den man är? Hur många gånger har man inte tänkt det du säger; att man har lagt ner FÖR många år av sitt liv på att komma närmare ett mål som man säkerligen inte vet vart det målet är? Varför är samhället (?) uppbyggt så att de som är vackrast/smalast/finast ommer längst? Fruktansvärt!
Jag tycker att du är en jättevacker person- både på utsidan och insidan! Inte minst har jag fått erfara det de senaste veckorna när jag av olika anledningar mått dåligt. Din omtanke värmer, trots att vi nog bara känner varandra lite på ytan!
Jag hoppas verkligen att du så småningom kan känna dig tillfreds med ditt beslut och att du kan känna dig 100%-igt glad för allt du har!
Kramar från M
Søte dattra mi-fikk helt vondt når jeg leste det her.Trodde du hadde
funnet ut at du er den du er på godt å vondt overvektig eller ei for lenge siden.Det finns ingen som er perfekt i denne verden-bare ser sånn ut når de blir stasja opp
og spist seg mett på salatblader.
Tror de har det værre enn de som har for mange kilo. Som du sier-du har to vidunderlige unger og en flott mann-og alt annet som gir livet mening-så hva trenger en da mer? Kos deg jenta mi-livet er for kort til å gremmes ;o)
De to bildene du har her er kjempefine forresten Du ser hvertfall ikke ut som et takras som jeg gjør på bilder ;o))
Kjempeglad i deg jenta mi...
Mange klemmer fra mamman din!!!
Marianne kära väninna!
Det var strongt gjort och lägga ut de orden förstår jag men du har så rätt.Du har väl vad som gör DIG lycklig:en go man barn hus m.m Du är vacker och vilka bilder. jag bara undrar vem skall få bestämma att man måste vara smal och snygg?Nä varför inte stor och snygg.Gumman jag tycker så mycket om dig och det var väldigt känsligt ,fint skrivet av dig.kramar från Madde.
Skicka en kommentar