Har ju vissa intr. samtal med Tiril då och då. Hon är klipskt så det heter duga och snabb i replikerna.
Och bidrar således med mycket skratt oftast.
I dag hade vi ett intr. samtal under middagen.
Tiril hade fått med sig att jag hade med brudklänningar till Halden för att sälja dom. Dock så ligger Marie sitt 1á bröllopskort kvar på bordet, o vi samtalde en del om Victors mamma och pappa, när, var osv.
O nu är Marie gift med en annan man, som inte är Vicktors riktiga pappa osv....
Marianne: Tror ni mamma kommer att få en ny pojkvän då?
Tiril: Ja!!!
Alexander är tyst....
T: Men det var ju synd att du sålde din brudklänning.
M: Varför?
T: För då har du ju ingen när du skall gifta dig med din nya pojkvän.
M: Men jag tror nog mamma köper en ny, annan brudklänning i så fall. Jag vill nog inte använde den en gång till.
M: Men tycker ni det är okej om mamma får en ny pojkvän då?
T: Ja, för då får jag en extrapappa!
A: Nej!!!
M: Men tror du inte mamma blir gladare igen om hon hittar en pojkvän då?
T: Jo.
A: Jo, men det finns ju gränser på hur många vi kan bo i denna lägenheten. liksom. Det finns ju i så fall inte plats till honom här.
M: Jo, det är sant. Men då får vi i så fall flytta till nått större.
A: Ja, men då är det okej.
T: Ja, men först måste du sms`a med honom, och sedan när ni har blivit kära o så, så får du kolla på din dator och köpa en ny brudklänning.
Mao. så finns det hopp för mig oxå, iaf. enligt barnen. Vad är problemet liksom?
Om man ändå själv var lika "troende" som dom, och inte såg nått hinder alls.
Kram
/Marianne
onsdag 25 januari 2012
tisdag 24 januari 2012
Jeg er forelsket i ......
....... i Henning Kvitnes og hans nye plate "Ingen tid å miste".
Etter en litt uventet og uplanert hendelse, ble det kjekt og enkelt kjöpt biletter til Henning sin konsert i Halden den 22 januar.
Fikk således innhandle CD´n også, så man kunne öve infor stundene konsert. Og det viser seg att denne utgivelsen er den beste han gitt ut, enligt min mening iaf.
Og etter en mer uventet og uplanert hendelse, så dro jeg til Halden for å se Henning live.
Barnen ble snabbt og enkelt levert over till "Mimmi", siden hjem i Ane sin dusch, som hade lagde middag for gjengen som skulle gå sammen å se konserten.
På scena kom Henning og "gutta i bandet" og hadde en helt magisk konsert.
Så basic, så enkelt, så näre, så intimt og så utrolig bra.
Henning med sine törre komentarer på tjukk Halden-dialekt, Freddy Holm som kan spille det meste som har strenger, Omar som er nybliven Spellemanns-pris vinner, + bassist og trommis.
Sammen gjorde disse 5 en kveld som ikke kommer til å gå i glemmeboken.
Det var allsang, det var mye latter, det var trampeklapp og det var sist, men ikke minst, stående applauser.
En bra mix av gamle og nye låter, som holdt stemmningen oppe hele veien igjenom.
Titel-låten på nye CD´n "Ingen tid å miste", stter igang tankene en hel del.
Når de siden dro igang "Sånne som oss" og "Litte Eden", da gråt underskrivne.
En kjenselstorm uten dess like...
Så til ettertanke, ta deg tid å höre på texten og ta til deg det han synger.
Kanskje ikke noe man gjör fra ett minutt til det andre, iaf. ikke jeg, men han har sått en tanke som jeg skal forsöke å ha med mig framover. "Ingen tid å miste"
Klem
/Marianne
(bildene er lånt fra Halden Arbeiderblad)
Etter en litt uventet og uplanert hendelse, ble det kjekt og enkelt kjöpt biletter til Henning sin konsert i Halden den 22 januar.
Fikk således innhandle CD´n også, så man kunne öve infor stundene konsert. Og det viser seg att denne utgivelsen er den beste han gitt ut, enligt min mening iaf.
Og etter en mer uventet og uplanert hendelse, så dro jeg til Halden for å se Henning live.
Barnen ble snabbt og enkelt levert over till "Mimmi", siden hjem i Ane sin dusch, som hade lagde middag for gjengen som skulle gå sammen å se konserten.
På scena kom Henning og "gutta i bandet" og hadde en helt magisk konsert.
Så basic, så enkelt, så näre, så intimt og så utrolig bra.
Henning med sine törre komentarer på tjukk Halden-dialekt, Freddy Holm som kan spille det meste som har strenger, Omar som er nybliven Spellemanns-pris vinner, + bassist og trommis.
Sammen gjorde disse 5 en kveld som ikke kommer til å gå i glemmeboken.
Det var allsang, det var mye latter, det var trampeklapp og det var sist, men ikke minst, stående applauser.
En bra mix av gamle og nye låter, som holdt stemmningen oppe hele veien igjenom.
Titel-låten på nye CD´n "Ingen tid å miste", stter igang tankene en hel del.
Når de siden dro igang "Sånne som oss" og "Litte Eden", da gråt underskrivne.
En kjenselstorm uten dess like...
Så til ettertanke, ta deg tid å höre på texten og ta til deg det han synger.
Kanskje ikke noe man gjör fra ett minutt til det andre, iaf. ikke jeg, men han har sått en tanke som jeg skal forsöke å ha med mig framover. "Ingen tid å miste"
Klem
/Marianne
(bildene er lånt fra Halden Arbeiderblad)
söndag 22 januari 2012
2011 vs 2012
Kommentar på frukosten hemma hos mamma på juldagen:
Marianne: Ja, då sitter man här då, precis som sin mamma: 44 år, singel, ensamstående tvåbarnsmamma.
Mamma: Ja,va får dig till att tro att du skall ha det så mycket bättre än alla andra då?
O det är bara att inse, 2011 var ett skit-år. I alla fall ur mitt perspektiv.
Bättre än alla andra?
Ja, varför inte....eller iaf. lika bra som alla andra.
Men inte ens det gick för sig.
Alla frågar, går det bra? Och man tar på sig en mask, och svarar att det rullar på. 24 timmar åt gången.Steg för steg... Osv.osv.
Samtidigt så vill man bara vråla: NEJ!!!! Det går inte alls bra!!! Det är tufft, det är jobbigt, det är skitigt, det gör ont. Men vem vill/orkar höra sanningen?
Dock så gör det inte lika ont längre, det är inte lika tufft längre, det är inte lika jobbigt längre. Men å säga att det är bra, det är att ljuga...
Under den här tiden så har man kunde synat vem som är emot dig, och vem som är med dig.
Vänner är för mig den som är ärlig, inte sviker mig och inte gör mig illa.
Och det är precis det som har hänt...
Det är idag jag inser att jag har förlorat min bäste vän någonsin. 10 år ner för vägen inser jag att den personen är helt borta. Sålt sin själ och sin personlighet för att andra skall ha det bra.
Och det är mig själv!
Efter en sjukt turbulent höst, föll jag ihop i november, totalt och helt, och insåg att jag behöver hjälp.
Jag satt hos läkaren o bara gråt o skakade. Och fick inte stoppat. Helt slut, helt sönder, helt trasig...
Och han frågade: Vem tar hand om Marianne mitt i allt detta?
Ingen...svarade jag då.
Så hösten har varit full av terapi. I alla dess former och från alla håll.
Alla råd och visdomsord man har gett till andra i alla år, kommer nu tillbaka från alla håll o kanter. Jag vet och kan allt detta. Jag vet hur man skall göra, tänka, agera osv. Men jisses va svårt det är att göra det ändå.
Gång efter gång, sviker jag mig själv, är elak mot mig själv och ljuger för mig själv.
Man är inte värd någonting, man är bara elak, allt det du gör o säger är fel, man är fet och ful. Man är en dålig förälder osv.osv.
Detta är tanker som jag sliter med dagligen, varvat med ett liv som snurrar på i full fart med att upprätthålla rutiner i vardagen, skapa en trygghet och finnas där för barnen, träna, fritidsaktiviteter, och det faktum att man är själv numera och inte kan förvänta sig stöd, hjälp och backup längre.
Är barnen sjuka, är det mitt problem. Är barnen lediga, är det mitt problem. Är jag sjuk och barnen är hos mig, är det mitt problem. Behöver jag va ledig någon dag, är det mitt problem o lösa det praktiska i så fall.
Och det praktiska har jag full kontroll på.
Det stör mig nått så djävulskt att jag tappade bort mig själv på vägen. Men trodde helt klart att det var för en bra sak.
Det stör mig ännu mer att jag har tagit så stor skada av allt detta, att hela min grundtrygghet i mig själv är helt borta.
Att jag kunde låta mig bli så lurad, blåst, utsatt, använd utan att se det i tid och hinna stoppa det...
Det mest spännande i det hela, är att för att läkas och hitta tillbaka till sig själv igen, så måste man våga utsätta sig för det man har blivit utsatt för.
Man måste våga tycka om, man måste våga ha förtroende, man måste våga lita på. Och det är inte det lättaste man gör just nu.
Men någonstans där ute så finns det någon som tycker om mig för den jag är och hur jag ser ut. Och det är den personen, ihop med alla mina vänner som kommer hjälpa mig med att bli vän med mig själv igen också.
Som visar att det finns ett förtroende, en trygghet och en tillit. Och det er den personen jag tycker om...
Nu skall jag bara sluta göra mig själv illa med...
Kram
/Marianne
Marianne: Ja, då sitter man här då, precis som sin mamma: 44 år, singel, ensamstående tvåbarnsmamma.
Mamma: Ja,va får dig till att tro att du skall ha det så mycket bättre än alla andra då?
O det är bara att inse, 2011 var ett skit-år. I alla fall ur mitt perspektiv.
Bättre än alla andra?
Ja, varför inte....eller iaf. lika bra som alla andra.
Men inte ens det gick för sig.
Alla frågar, går det bra? Och man tar på sig en mask, och svarar att det rullar på. 24 timmar åt gången.Steg för steg... Osv.osv.
Samtidigt så vill man bara vråla: NEJ!!!! Det går inte alls bra!!! Det är tufft, det är jobbigt, det är skitigt, det gör ont. Men vem vill/orkar höra sanningen?
Dock så gör det inte lika ont längre, det är inte lika tufft längre, det är inte lika jobbigt längre. Men å säga att det är bra, det är att ljuga...
Under den här tiden så har man kunde synat vem som är emot dig, och vem som är med dig.
Vänner är för mig den som är ärlig, inte sviker mig och inte gör mig illa.
Och det är precis det som har hänt...
Det är idag jag inser att jag har förlorat min bäste vän någonsin. 10 år ner för vägen inser jag att den personen är helt borta. Sålt sin själ och sin personlighet för att andra skall ha det bra.
Och det är mig själv!
Efter en sjukt turbulent höst, föll jag ihop i november, totalt och helt, och insåg att jag behöver hjälp.
Jag satt hos läkaren o bara gråt o skakade. Och fick inte stoppat. Helt slut, helt sönder, helt trasig...
Och han frågade: Vem tar hand om Marianne mitt i allt detta?
Ingen...svarade jag då.
Så hösten har varit full av terapi. I alla dess former och från alla håll.
Alla råd och visdomsord man har gett till andra i alla år, kommer nu tillbaka från alla håll o kanter. Jag vet och kan allt detta. Jag vet hur man skall göra, tänka, agera osv. Men jisses va svårt det är att göra det ändå.
Gång efter gång, sviker jag mig själv, är elak mot mig själv och ljuger för mig själv.
Man är inte värd någonting, man är bara elak, allt det du gör o säger är fel, man är fet och ful. Man är en dålig förälder osv.osv.
Detta är tanker som jag sliter med dagligen, varvat med ett liv som snurrar på i full fart med att upprätthålla rutiner i vardagen, skapa en trygghet och finnas där för barnen, träna, fritidsaktiviteter, och det faktum att man är själv numera och inte kan förvänta sig stöd, hjälp och backup längre.
Är barnen sjuka, är det mitt problem. Är barnen lediga, är det mitt problem. Är jag sjuk och barnen är hos mig, är det mitt problem. Behöver jag va ledig någon dag, är det mitt problem o lösa det praktiska i så fall.
Och det praktiska har jag full kontroll på.
Det stör mig nått så djävulskt att jag tappade bort mig själv på vägen. Men trodde helt klart att det var för en bra sak.
Det stör mig ännu mer att jag har tagit så stor skada av allt detta, att hela min grundtrygghet i mig själv är helt borta.
Att jag kunde låta mig bli så lurad, blåst, utsatt, använd utan att se det i tid och hinna stoppa det...
Det mest spännande i det hela, är att för att läkas och hitta tillbaka till sig själv igen, så måste man våga utsätta sig för det man har blivit utsatt för.
Man måste våga tycka om, man måste våga ha förtroende, man måste våga lita på. Och det är inte det lättaste man gör just nu.
Men någonstans där ute så finns det någon som tycker om mig för den jag är och hur jag ser ut. Och det är den personen, ihop med alla mina vänner som kommer hjälpa mig med att bli vän med mig själv igen också.
Som visar att det finns ett förtroende, en trygghet och en tillit. Och det er den personen jag tycker om...
Nu skall jag bara sluta göra mig själv illa med...
Kram
/Marianne
onsdag 11 januari 2012
Kontrasternas julafton
Kl 15:00
Tomten kommer på besök
Kl 21:00
Två utslagna barn i vinterkräksjuka
En julafton man inte glömmer med det första.
Kram
/Marianne
Tomten kommer på besök
Två utslagna barn i vinterkräksjuka
En julafton man inte glömmer med det första.
Kram
/Marianne
söndag 8 januari 2012
Blommor
Rosor och orkidéer i all ära, men inget går upp mot en enkel tulpan enligt mig.
Dessa underbara blommor i alla färger som finns och olika modeller. Från den vanliga enkla till dom snygga papegojtulpanerna. Och sedan är det en hyfsad billig blomma som man kan unna sig själv varje fredag att ha på köksbordet med.
Så ta med dig en enkel bukett nästa gång du skall på besök hos någon. Jag lovar, den kommer bli ytterst uppskattat. Och glöm inte tulpanens dag den 15 januari, och köp hem en extra bukett åt dig själv.
Kram
/Marianne
Dessa underbara blommor i alla färger som finns och olika modeller. Från den vanliga enkla till dom snygga papegojtulpanerna. Och sedan är det en hyfsad billig blomma som man kan unna sig själv varje fredag att ha på köksbordet med.
Så ta med dig en enkel bukett nästa gång du skall på besök hos någon. Jag lovar, den kommer bli ytterst uppskattat. Och glöm inte tulpanens dag den 15 januari, och köp hem en extra bukett åt dig själv.
Kram
/Marianne
torsdag 5 januari 2012
Vänskap
Det har slagit mig hur viktigt denna relationen, mer än någonsin, det senaste året.
Det har alltid funnits vänner kring mig, gamla, nya, djupa, lätta osv.
Jag har i tron på att det någon dag skulle ge nått tillbaka, alltid värnat om mina vänner. Vid att finnas till när det behövs, sätta mig i bilen o köra när någon behöver mig, fyllt frysen med mat när någon ligger sjuk, peppa och utmana i långa samtal när det behövs. Osv.osv.
Och det har jag haft igen för det senaste året kan jag säga. Flera gånger om...
Tjejerna som hjälpte mig packa o städa när jag skulle flytta från blåa huset.
Tjejerna som hjälpte till o bära och flytta in i nya lägenheten.
Tjejerna som packade ur alla mina flyttlådor som överraskning när jag var på jobb.
Killarna som hjälpt till i huset, så det blev klart för försäljning.
Killarna i lägenheten som hjälpt till o sätta upp och montera en massa.
Detta är bara några exempel som hänt under senaste året.
Sedan så har man det där lilla extra viktiga i vissa vänskap. Slå upp vänskap i Wikipedia så förstår ni nog vad jag menar.
Att ringa någon som kommer på studs när man bryter ihop och inte klarar av kvällen själv.
Att komma "hem" och bo hos någon som öppnar sitt hem, hjärtat, sinnet oavsett när, var och hur.
Personen som vågar trösta, hjälpa, utmana, ifrågasätta, säga ifrån osv. På lika villkor.
Som respekterar mig för den jag är som person, mina dåliga och bra sidor, att jag snarkar och svär.
Den som skrattar åt mina dumma skämt, och gråter med mig när jag gråter.
Sedan finns det ett vänskap som jag oxå hämtar styrka ifrån. Och det är så klart Lars...
När man besöker honom, i regel Ane o jag, så pratar vi ändå. Och jag vet på nått vis vad han ville ha sagt.
Känslan av närhet, glädje, sorg och harmoni infinner sig alltid när man besöker honom. Och dom känslorna ger mig en otrolig stryka, blandat med allt det andra.
En kall och frostig Nyårsafton, som ändå värmer på sitt sätt. Ane o jag tände ljus och lämnade lite blommor, och hade en pratstund.
Ta hand om varann och vänskapen, för ni och den är dyrbar.
Kram
/Marianne
Det har alltid funnits vänner kring mig, gamla, nya, djupa, lätta osv.
Jag har i tron på att det någon dag skulle ge nått tillbaka, alltid värnat om mina vänner. Vid att finnas till när det behövs, sätta mig i bilen o köra när någon behöver mig, fyllt frysen med mat när någon ligger sjuk, peppa och utmana i långa samtal när det behövs. Osv.osv.
Och det har jag haft igen för det senaste året kan jag säga. Flera gånger om...
Tjejerna som hjälpte mig packa o städa när jag skulle flytta från blåa huset.
Tjejerna som hjälpte till o bära och flytta in i nya lägenheten.
Tjejerna som packade ur alla mina flyttlådor som överraskning när jag var på jobb.
Killarna som hjälpt till i huset, så det blev klart för försäljning.
Killarna i lägenheten som hjälpt till o sätta upp och montera en massa.
Detta är bara några exempel som hänt under senaste året.
Sedan så har man det där lilla extra viktiga i vissa vänskap. Slå upp vänskap i Wikipedia så förstår ni nog vad jag menar.
Att ringa någon som kommer på studs när man bryter ihop och inte klarar av kvällen själv.
Att komma "hem" och bo hos någon som öppnar sitt hem, hjärtat, sinnet oavsett när, var och hur.
Personen som vågar trösta, hjälpa, utmana, ifrågasätta, säga ifrån osv. På lika villkor.
Som respekterar mig för den jag är som person, mina dåliga och bra sidor, att jag snarkar och svär.
Den som skrattar åt mina dumma skämt, och gråter med mig när jag gråter.
Sedan finns det ett vänskap som jag oxå hämtar styrka ifrån. Och det är så klart Lars...
När man besöker honom, i regel Ane o jag, så pratar vi ändå. Och jag vet på nått vis vad han ville ha sagt.
Känslan av närhet, glädje, sorg och harmoni infinner sig alltid när man besöker honom. Och dom känslorna ger mig en otrolig stryka, blandat med allt det andra.
En kall och frostig Nyårsafton, som ändå värmer på sitt sätt. Ane o jag tände ljus och lämnade lite blommor, och hade en pratstund.
Ta hand om varann och vänskapen, för ni och den är dyrbar.
Kram
/Marianne
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)