Detta inlägget är för att jag skall få skrivet av mitt mammahjärta som fick sig en riktig törn i fredags.
Allt började med ett vanligt besök hos tandläkaren i höstas. Vart det kom fram att Alexander hade två dåliga vuxen tänder som kommit upp.
Vänster nere och höger uppe. Helt bakerst båda två.
Dessa hade kommit upp utan emalj. Forskning visar att det evnt. kan vara en barnsjukdom i tidig ålder som förstör dom.
Iaf. 3 besök hos tandäkare, övning på lustgas, massor med hjälpmedel i dopingform och tänderna satt fortfarande kvar. Då blev det bestämd om op. och sövning/narkos.
21 januari kl315 skulle vi va på Borås Lasarett.
Mats var iväg på Kick Off med sitt kommande nya jobb, så jag skulle ta detta besöket. Tiril fick jag övertalat grannen o hämta ifall vi inte skulle hinna hem.
Alexander fick fasta, o var lite orolig precis i det vi åkte hemifrån, men annars var allt helt okej.
Vi kom oss till Borås, anmälde oss o hitta till post.op.
Där traff vi två underbara sköterskor, Ulla o Anette, som gjorde allt för att Alexander skulle känna sig välkommen, trygg o inte bli rädd.
O allt gick helt okej fram tills tandläkaren kom å skulle prata med honom.
Då började han gråta....ledsen o jätterädd.
Tandläkaren insåg läget o gick därifrån ganska snabbt.
Den lugnande medicinen började göra sin verkan, så mitt hopp om att detta skulle gå vägen stärktes.
Sedan kom Ulla, som lovat honom o följa med hela vägen in, o skulle köra iväg honom.
Märkte direkt att han blev orolig.
Vi rullade iväg mot op.sal 10och parkerade i förrummet för han skulle gå in själv.
Där brast det för honom, o sedan tog det liksom inte slut.
Jag bar in honom o satte honom på britsen. Ulla gick igenom alla instrument, ljus, datorer osv. Sedan fick vi besök av Anders som skulle hjälpa Alexander o flyga, som han sa.
Nu blev det en mäkta kamp mellan Alexander, mask, narkos, slangar o 3 vuxna människor.
Mitt i det hela var jag o höll om honom bakom ryggen, och höll fats ena armen på honom. Han fäktade, skrek att han inte kunde andas, sparkade och gråt. Klarade o riva loss slangen från masken, så allt tog ju så förbannat lång tid.
När han till slut somnade, så bröt jag ihop istället. Och ville inte släppa honom...
Varför tog det så långt??? Jävla skit hela grejen.....Fan oxå!!!!
Tandläkaren kom in o hämtade mig, och vi gick iväg till väntrummet. Hon hade ett långt samtal med mig. O jag bara grät...
Sövningen hade varit svår, och han skall till terp. så snabbt som möjligt efteråt. Han måste bearbeta det själv med, för att får någon ordning på rädslan och försöka förstå.
Nu är det söndag och han mår helt okej. Formen och humöret är på topp igen. Han tog en smärtstilande på kvällen när vi kom hem, men annars har han inte ville haft nått.
Har försökt o prata lite med honom om det som hände, och ser ju att mamma inte är helt populär i detta sammanhanget. Vilket jag tycker är riktigt illa...
Man vill ju inte att ens barn skall tappa förtroende för en.
Man skall ju vara där som stöd o hjälp för resten av deras liv. Och ett skadat förtroende kan ta lång tid o reparera.
Så min förhoppning om terp. besök är att han kommer iväg så fort som möjligt, mens han har minnet nära och får pratat om det o stärker sitt förtroende för mig igen.
Lärdom för egen del är att inte vara ensam när ens barn skall sövas.
/Marianne
