Sedan 1996 har jag i omgångar pendlat till o från NÄL i Trollhättan efter operationen jag gjorde där i oktober 1996.
Senast idag den 29 april 2009.
Det har också varit en resa mellan höga berg och djupa dalar. Skillnaden däremellan låg på 60 kg när det ville sig väl.
Sist jag var en sväng i Trollhättan, för ung. 4 veckor sedan, diskuterade sköterskan o jag lite om allt möjligt.
Hon frågar alltid om hur Mats och barnen mår, vilket jag tycker är roligt. Hon har ju trots allt känt mig längre än Mats och varit med på hela svängen ang. förlovning, hus, bröllop, barn osv. Och det var under detta samtal som jag insåg, jag orkar inte kämpa längre…
Nu har jag hållit på med detta sedan jag inte minns när. Första gången med mammas bestämda hand i en ålder av… 6 år tror jag, sedan på egen hand med alla slag olika metoder och till sist med operation i 1996 då.
Operationen är väl den som har gett bäst och längst resultat, om man kan kalla självsvält för bra. Men någonstans på vägen så brast även det. För man tror man är stark nog och kan handtera det på egen hand.
Att jag är en matmissbrukare och en bulimiker, till följd av operationen, är ju nått jag innerst inne vetat om länge. Men nu orkar jag inte mer.
Orkar inte kämpa för någon jag inte är, eller kan bli. Varken fotomodell eller ens nått i närheten. Jag har lagt minst 25 år av mitt liv på detta, mer eller mindre 100%-igt hela tiden. Nu räcker det…
Så här är jag, ”take it or leave it”, överviktig eller ej… Jag lever ett rikt liv med två underbara barn och en man som älskar mig. Arbetskamrater som jag trivs med, ett blått hus nära vattnet och många vänner + nära o kära runt mig på alla kanter. Och det är inte alla som har det.
Mår kroppen bra av detta beslut? Nja, kan jag nog inte tänka mig, men än så länge är jag uppegående i alla fall. Och mår jag bra, så mår kropp och själ bra.
/Marianne