24 timmar

Ett dygn består av 24 timmar, och i regel är dessa jämt fördelat i vardagens ekkorhjul med sömn, jobb, dagis/skola, mat osv.
Dom senaste 24 timmarna har varit ganska så annorlunda.

Efter jobbet igår, satte jag näsan i riktning Norge och Halden. Resan tog lite längre tid än den brukar göra för den inkluderade ett stop för köp av blomster och ett stop på stället vart Lars omkom. Med tårarna rinnande så undrar man på varför??? Hur kunde det gå så här??? Jag lämnar mina blommor där i väggrenen bland alla andra hälsningar och ljus.

Åker vidare hem till Ane och tillbringar kvällen med god mat, ser på gamla foton och pratar om "kommer du ihåg när vi...?". Pratar mycket om oss själva, familj, vänner och hur livet plötsligt kan vändas helt på ingen tid alls.

Vi gråter o skratt om varann, och försöker se in i framtiden om hur morgondagen kommer att vara.

Efter allt för lite sömn, om ens någon alls, kommer en ny dag. Vi är uppe vid 7-snåret, käkar lite frukost, gråter medan vi skriver vår sista hälsning, gör oss i ordning, tar en sväng till blomsteraffären och åker till kyrkan.

Vi är tidigt ute, men det fylls på ute på parkeringen efter hand. Familj, nära o kära, vänner och det funkar hyfsad tills man hör ljudet av ett antal Mc´s som kommer över bron och sedan in på parkeringen. Alla är med i den kortegen för utom en person, och det är han vi alla skall ta farväl med. Då gråter vi...och sedan så stoppar den nog egentligen inte.

Kyrkan är fylld av familj, vänner och blommer. En övervällande begravning med musik av Pink Floyd, Clapton och Metallica bla.Fina minnesord som också får oss att skratta befriande.

Kortegen tar sig från kyrkan till graven med Lars först, efterföljt av alla mc´s, sedan alla andra som ville vara med att ta förväll vid graven. Ett imponerande syn...
Under strålande sol och blå himmel, säger vi hejdå till Lars en sista gång. Lämnar vår blomma och hälsning, pratar några korta ord med flickvännen, och blir medbjuden till minnesstund på Mc-klubben.

Kikar förbi och pratar lite, tar en kopp kaffe o tårtbit, berömmer lilla dottern, 3 år, som var så duktig att hjälpa till att trilla kistan fram till graven, pratar åter igen med flickvännen och en massa annat folk.

3 timmar senare är jag hemma i Ingared igen. Och här rullar ekorrhjulet på som vanligt med barn som skriker och är osams, gräsmattan behöver klippas, katten är full av fästingar osv. Men det finns inga ord för va man värdesätter detta just nu. Efter en dag som denna...

Ta hand om varann därute och lev för dagen.

/Marianne