tisdag 28 februari 2012

Sorg

I helgen sa en god vän till mig, "Jag har en så stor sorg inom mig..."

Jag vet vad denne personens sorg beror på, men har ändå tänkt en hel del på kommentaren efteråt och tänkte försöka skriva lite om just sorg.
Känn er välkommna med inlägg och kommentarer sedan.

Sorg är nog nått väldigt många av oss som har inom sig i en ellar annan form tror jag, och man kommer alltid bära med sig den.
Men förhoppningsvis lär man sig leva med den på ett sunt sätt och man kan kontrollera den.
Min egen sorg är Lars som gick bort för 2 år sedan, mitt äktenskap som kraschade och mina barn som jag bara får se/umgås med varannan vecka. Bla.

Sorg kan altså komma av så många grejer enligt min mening.
Att någon går bort, skilsmässa, sjukdom, relationsproblem, att livet inte blev som man trodde osv.
Likheten med dom allihopa tror jag, är att det gör så förbaskat ont.
Överallt på nått sätt.
Och man vill bara böla, skrika och slå någon......eller jag vill iaf. det.
Olika människor regagerar olika på sorgen med att rymma in i något eller börja överdosera vissa grejer, som till exempel:

- Ilska och aggresjon
- Arbete och träning
- Mat
- Sex
- Alkohol/psykofarma

Ni känner säkert igen er någonstans.

Och det förstår jag...varför man tar tillflykt i någon av dessa.
Fler av dom ovanstående passar in på mig.
Men någonstan så hoppas jag att man vaknar till och inser att det inte är rätt att hålla på så här.
Man kan inte flykta in i något som kan bli ett beroende, för man drar med sig så många andra då. Man skadar förtroenden, man skadar känslor och man skadar andra mäniskor.
Och framför allt, man kan inte fly från sorgen tror jag....man måste ta itu med den, acceptera den och lära sig leva med den.
Tillfälliga lättnader som alkohol, mat och arbete fungerar för stunden, men ger inga bestående resultat

Själv grinade jag mig igenom Lars sin bortgång, och gråter  fortfarande då och då. Det gör ont oxå, men inte lika ont som när man var på begravningen.
Skilsmässan har jag tagit terapi hjälp till, massor med timmar. Utbildad terapaut och alla mina vänner. Och gråtit, svurit, gapat, skrikit i massor.
Och veckorna man inte har barnen, precis samma sak. Men här gör det fortfarande lika jäkla ont varje vecka. Det gör så ont att man nästan inte kan andas...

Tiden läker inte alla sår.
Det tiden gör är att gå, och i morgon har det gått nya 24 timmar av ditt liv.
Det är vad man gör under tiden som avgör om man får läkning eller inte.
Visst är det väl så?
I slutändan väljer man ju själv hur man vill må. Du som person har ju alltid ett val.
Sedan är det däremot inte sagt att det varken är lätt eller enkelt. Eller hur lång tid det tar innan man mår bättre.
Sorgbearbetning innebär att ta kontroll över effekterna av vad du har varit med om.

Sorg är inget som är farligt, även om de flesta av oss nog endå på nått konstigt sätt är rädda för den.
Rädda för att den gör ont, rädda för att man inte vet hur man skall hantera den, rädda för förändringen som sorgen medför sig osv.

Sedan sägs det oxå att sorgbearbetning innebär att kunna förlåta andra, och dit har jag inte kommit än kan jag säga. Kan ske någon gång i framtiden, men när var hur, vet jag inte.

Jag hoppas att jag någon gång kan få kontroll på min sorg, och lära mig handtera den i det dagliga livet. Men det krevs att jag jobbar med den varje dag inser jag ju.
Så oxå min vän som jag nämner i början. Du är inte ensam om din sorg, även om var sorg är unik, men jag hoppas du hittar ditt sätt att oxå handtera den i vardagen. Men det krevs en sjuhelsikas jobb att komma dit...

Kram
/Marianne

3 kommentarer:

Madde sa...

Käraste Marianne, det var väldigt fint och tänkvärt skrivet av dig.
Hoppas din vän läser med:)
Jag hoppas och tror att du någon gång (när vet du inte)kommer se på din egna personliga sorg med andra ögon.Men du kommer säkert märka det...förlåtelse är inte ett ord som behöver eller ska stå främst på checklistan men du kan lägga in det i ett litet kuvert" och kanske tar du fram det när din tid är mogen.
var sak har sin tid...kram din vän
Madde

Anonym sa...

Flott skrevet Marianne....
Som du vet har jeg også opplevd sorg,-og vi takler jo ting på forskjellig måte...
Selv klarte jeg å innse at hat og bitterhet,aldri ville få meg videre her i livet.....
Bittert å innse,men veldig nødvendig i min situasjon...
Uansett ønsker jeg deg lykke til med "prossessen" -Flott at du har søkt hjelp ;-)

Marianne sa...

Tack så mycket Madde, och kram tillbaka:

Hvem er du som skriver anonym? Maila mig om du ikke vil gi deg til kjenne ;-)
Hat og bitterhet krever en masse energi, vilket tyder på at du fortsatt tenker på den/det som skadet deg. Målet må vel väre likegyldighet om du spör mig.
Klem Marianne