söndag 22 januari 2012

2011 vs 2012

Kommentar på frukosten hemma hos mamma på juldagen:
Marianne: Ja, då sitter man här då, precis som sin mamma: 44 år, singel, ensamstående tvåbarnsmamma.
Mamma: Ja,va får dig till att tro att du skall ha det så mycket bättre än alla andra då?

O det är bara att inse, 2011 var ett skit-år. I alla fall ur mitt perspektiv.

Bättre än alla andra?
Ja, varför inte....eller iaf. lika bra som alla andra.
Men inte ens det gick för sig.

Alla frågar, går det bra? Och man tar på sig en mask, och svarar att det rullar på. 24 timmar åt gången.Steg för steg... Osv.osv.
Samtidigt så vill man bara vråla: NEJ!!!! Det går inte alls bra!!! Det är tufft, det är jobbigt, det är skitigt, det gör ont. Men vem vill/orkar höra sanningen?
Dock så gör det inte lika ont längre, det är inte lika tufft längre, det är inte lika jobbigt längre. Men å säga att det är bra, det är att ljuga...

Under den här tiden så har man kunde synat vem som är emot dig, och vem som är med dig.
Vänner är för mig den som är ärlig, inte sviker mig och inte gör mig illa.

Och det är precis det som har hänt...

Det är idag jag inser att jag har förlorat min bäste vän någonsin. 10 år ner för vägen inser jag att den personen är helt borta. Sålt sin själ och sin personlighet för att andra skall ha det bra.

Och det är mig själv!

Efter en sjukt turbulent höst, föll jag ihop i november, totalt och helt, och insåg att jag behöver hjälp.
Jag satt hos läkaren o bara gråt o skakade. Och fick inte stoppat. Helt slut, helt sönder, helt trasig...
Och han frågade: Vem tar hand om Marianne mitt i allt detta?
Ingen...svarade jag då.

Så hösten har varit full av terapi. I alla dess former och från alla håll.
Alla råd och visdomsord man har gett till andra i alla år, kommer nu tillbaka från alla håll o kanter. Jag vet och kan allt detta. Jag vet hur man skall göra, tänka, agera osv. Men jisses va svårt det är att göra det ändå.
Gång efter gång, sviker jag mig själv, är elak mot mig själv och ljuger för mig själv.
Man är inte värd någonting, man är bara elak, allt det du gör o säger är fel, man är fet och ful. Man är en dålig förälder osv.osv.
Detta är tanker som jag sliter med dagligen, varvat med ett liv som snurrar på i full fart med att upprätthålla rutiner i vardagen, skapa en trygghet och finnas där för barnen, träna, fritidsaktiviteter, och det faktum att man är själv numera och inte kan förvänta sig stöd, hjälp och backup längre.
Är barnen sjuka, är det mitt problem. Är barnen lediga, är det mitt problem. Är jag sjuk och barnen är hos mig, är det mitt problem. Behöver jag va ledig någon dag, är det mitt problem o lösa det praktiska i så fall.
Och det praktiska har jag full kontroll på.


Det stör mig nått så djävulskt att jag tappade bort mig själv på vägen. Men trodde helt klart att det var för en bra sak.
Det stör mig ännu mer att jag har tagit så stor skada av allt detta, att hela min grundtrygghet i mig själv är helt borta.
Att jag kunde låta mig bli så lurad, blåst, utsatt, använd utan att se det i tid och hinna stoppa det...

Det mest spännande i det hela, är att för att läkas och hitta tillbaka till sig själv igen, så måste man våga utsätta sig för det man har blivit utsatt för.
Man måste våga tycka om, man måste våga ha förtroende, man måste våga lita på. Och det är inte det lättaste man gör just nu.

Men någonstans där ute så finns det någon som tycker om mig för den jag är och hur jag ser ut. Och det är den personen, ihop med alla mina vänner som kommer hjälpa mig med att bli vän med mig själv igen också.
Som visar att det finns ett förtroende, en trygghet och en tillit. Och det er den personen jag tycker om...

Nu skall jag bara sluta göra mig själv illa med...

Kram
/Marianne