Det är ju rena, ursäkta språket, fan, att man inte kan sluta gråta...
Det går visserligen längre o längre mellan varje gång, men den slår alltid till när man minst väntar det.
Som i transfern på väg in till Alanya när jag åkte förbi PachaBay vart vi bodde som familj på vår semesterresa.
Eller på flyget på väg hem när jag inser att tiden i Blåa Huset är över, och när jag åker förbi Ingared vid 2-tiden på natten och bryter ihop i vetskap över att det står mörkt o tomt...
Väl, nu är nycklarna överlämnade och ett kapitel i ens liv är avslutad. Dags att vända blad o börja på ett nytt kapitel.
Skall bara sluta gråta först...
/Marianne
2 kommentarer:
KRAM!!
Kära M
man blir så tagen av det du skriver kära hjärtat....vilka kval du måste lida.Det kommer kännas jävligt ett tag till men sen hoppas vi att det kommer kännas helt greit och att du och barnen finner bra tillvaro tillsammans.
Kram från Madde
Skicka en kommentar