Vi har i senare tid haft "problem" med Alexander att han är rädd...
I första hand är det frånvaron av oss förälder, men även andra saker.
Han blir helt hysterisk om han inte får med sig att vi går från ett rum till ett annat, om det är tyst en längre stund så kommer han o kollar om vi finns kvar osv. Denna rädsla går även över i ett stort kontrollbehov mot Tiril, som gärna inte skall röra på sig eller göra saker som han anser är farliga.
I Danmmark slutade det hela med att vi vuxna fick åka varannan gång i attraktionerna medan den andra sto kvar med Alexander på utsidan.
Utvecklingen på ridskolan för exempel har gått tillbaka till som om det är första gång han rider igen.
Han skall inte med till Turkiet om vi åker igen till hösten.
Båtresan till Danmark, fick han "mantra" sig själv att den var säker för båten hade åkt fram o tillbaka flera tusen gånger innan. Och jättenoga med att kolla på filmen i fall nått händer, vart det ligger flytvästar osv.
Ex: Vi var o handlade i fredags. Jag och Alexander går in hemma, men jag har fler påsar att hämta i bilen, varpå jag sätter ifrån mig det jag har i händerna och vänder o går ut igen. Alexander är o tar av sig sina skor och SER således inte att jag vänder i dörren. Istället för att kika ut genom dörren och se att jag står vidbilen blir han helt hysterisk och bara skriker näst intill okontrollerat. Han klarar inte av att hålla sig lugn i någon mer sekund och tänka logisk liksom.....
Efter en del prat om det hela med Alexander fick vi iaf. reda på hur det blivit så här helt "plötsligt". Och det kommer från en händelse som hände i Norge i april på besök hos Mimmi. Mamma berättade detta för oss när hon lämnade barnen, men det hade ju vi så klart glömt.
I alla fall, detta stör/har tagit över det vardagliga i den grad att jag nu har mailat föräldrarådgivningen om hjälp. På nått sätt så känns det som det blir svårare att få bukt med det igen än hur det kom till.
/Marianne
3 kommentarer:
Bra dere tar det på alvor. Noen ganger er det dessverre at barna trenger annen hjelp enn det foreldrene kan gi. Håper bup kan hjelpe ham og at han får det bedre ganske snart :klem:
Vad jobbigt det låter Marianne!
Vi har haft/har såna perioder men kanske inte riktigt så starkt som du beskriver.Men det är nog bra om man vet anledningen.adams rädsla tex kom sig av att han kom bort från oss på Legoland.Det handlade inte ens om 10 min men det var och blev en väldigt traumatisk upplevelse.Han sprang in i en affär och när vi som inte hade så bråttom kom in hann han sticka ut och undrade varför vi dröjde och då fanns det inga föräldrar där.
Vad det gäller Alma så är hon också rädd för lite olika saker och har mycket funderingar.Att vi ska glömma låsa dörren då kan det komma in tjuvar och skada oss, vill heller inte direkt åka utomlands pga att planen kan störta, varit rädd för att vara ensam korta stunder(vilket nu har blivit bra, kan tom vara ensam längre stunder) m.m Men många saker har förändrat sig genom mycket samtal och förklaringar.Försök och ha tålamod.Beröm för varje steg han tar och gör inte för stor grej av det.Kram från Madde
Skicka en kommentar