Det har alltid funnits vänner kring mig, gamla, nya, djupa, lätta osv.
Jag har i tron på att det någon dag skulle ge nått tillbaka, alltid värnat om mina vänner. Vid att finnas till när det behövs, sätta mig i bilen o köra när någon behöver mig, fyllt frysen med mat när någon ligger sjuk, peppa och utmana i långa samtal när det behövs. Osv.osv.
Och det har jag haft igen för det senaste året kan jag säga. Flera gånger om...
Tjejerna som hjälpte mig packa o städa när jag skulle flytta från blåa huset.
Tjejerna som hjälpte till o bära och flytta in i nya lägenheten.
Tjejerna som packade ur alla mina flyttlådor som överraskning när jag var på jobb.
Killarna som hjälpt till i huset, så det blev klart för försäljning.
Killarna i lägenheten som hjälpt till o sätta upp och montera en massa.
Detta är bara några exempel som hänt under senaste året.
Sedan så har man det där lilla extra viktiga i vissa vänskap. Slå upp vänskap i Wikipedia så förstår ni nog vad jag menar.
Att ringa någon som kommer på studs när man bryter ihop och inte klarar av kvällen själv.
Att komma "hem" och bo hos någon som öppnar sitt hem, hjärtat, sinnet oavsett när, var och hur.
Personen som vågar trösta, hjälpa, utmana, ifrågasätta, säga ifrån osv. På lika villkor.
Som respekterar mig för den jag är som person, mina dåliga och bra sidor, att jag snarkar och svär.
Den som skrattar åt mina dumma skämt, och gråter med mig när jag gråter.
Sedan finns det ett vänskap som jag oxå hämtar styrka ifrån. Och det är så klart Lars...
När man besöker honom, i regel Ane o jag, så pratar vi ändå. Och jag vet på nått vis vad han ville ha sagt.
Känslan av närhet, glädje, sorg och harmoni infinner sig alltid när man besöker honom. Och dom känslorna ger mig en otrolig stryka, blandat med allt det andra.
En kall och frostig Nyårsafton, som ändå värmer på sitt sätt. Ane o jag tände ljus och lämnade lite blommor, och hade en pratstund.
Ta hand om varann och vänskapen, för ni och den är dyrbar.
Kram
/Marianne
