måndag 15 augusti 2011

Gråt

Det är ju rena, ursäkta språket, fan, att man inte kan sluta gråta...

Det går visserligen längre o längre mellan varje gång, men den slår alltid till när man minst väntar det.

Som i transfern på väg in till Alanya när jag åkte förbi PachaBay vart vi bodde som familj på vår semesterresa.
Eller på flyget på väg hem när jag inser att tiden i Blåa Huset är över, och när jag åker förbi Ingared vid 2-tiden på natten och bryter ihop i vetskap över att det står mörkt o tomt...

Väl, nu är nycklarna överlämnade och ett kapitel i ens liv är avslutad. Dags att vända blad o börja på ett nytt kapitel.

Skall bara sluta gråta först...

/Marianne